Jag har skrivit om det förut här på bloggen men jag fortsätter att förundras över att så många bekanta orkar umgås så extremt mycket som de (verkar) göra om man ska tro facebook och andra sociala medier. Det är middagar, mingel, vinkvällar – vissa verkar alltid har något på gång och jag blir både lite avundsjuk men mest helt matt när jag läser om det. Jag inser att vi lever rätt isolerade här ute i Åsby och jag älskar det. Hahaha, det låter som jag är världens enstöring och det ÄR jag nog också. Ibland i alla fall. Jag älskar att gå på fest och gå ut med kompisar. Ibland. Jag älskar att äta middag med vänner. Ibland. Jag älskar att komma hem, låsa dörren, sätta upp håret i en tofs, hoppa i mjukisar och tofflor. ALLTID. Mitt hem är min borg och här trivs jag som allra bäst.
Jag har alltid varit sån tror jag. Jag minns födelsedagsfirande med släkten där jag alltid drog mig undan och satte mig och läste veckotidningar i lugn och ro. För mycket folk och en massa småprat är inget för mig. Jag är rätt dålig på det, blir nervös, stammar och tappar orden. Jag har jobbat i Stockholm och då var man så uppe i det att man inte riktigt funderade så mycket på det. Nu för tiden älskar jag mest känslan att komma hem därifrån. Lugnet och tystnaden hemma.
Jag brukar säga till ungarna, på skämt, att jag är allergisk mot höga ljud. Men jag tror banne mig att det ligger lite i det. Jag har jättesvårt att hantera när de skriker och leker alltför högljutt. Min hjärna protesterar vilt. Är jag hemma själv kan jag slå av ljudet på TV:n och bara ha bilden på. Ibland måste jag liksom få ha det helt tyst. Ingen enkel ekvation att lösa med man och tre barn. De måste ju liksom få prata 😉 Jag har aldrig haft några problem med att Andy har sin hockey, visst knorrar jag ibland för att han är borta mycket men det handlar mest om att det blir komplicerat att lösa vardagen med barn, matlagning, hämtningar och lämningar. Jag har liksom inget problem med att vara själv hemma. Det gör mig ingenting alls. Det har ju inget med att göra att jag INTE vill vara med Andy bara att jag måste få vara lite för mig själv ibland. Ladda batterierna och sortera intrycken bara. ♥
Jag gjorde ett test här och fick följande resultat:
Introvert. Jo jag tackar jag. En del stämmer bra, annat mindre bra. Jag är stresstålig (ett måste där jag jobbar idag), jag är rimligt rapp och gillar att skämta (i lagom stora grupper). När jag var yngre så älskade jag att läsa, det gör jag fortfarande men tar mig sällan tiden till det nu. Jag har många gånger stått på krogen och plötsligt bara fått nog, hämtat jackan och tagit en taxi hem. Kreativ? I wish. Analytisk? Ja kanske, åtminstone när det gäller mina vänners relationer! 😀
Bra eller dåligt? Googlar man så verkar det vara lite fult att vara introvert. Extroverta människor har roligare, är lyckligare, socialare och lite bättre helt enkelt. Kanske är det så? Jag vet inte, men jag trivs rätt bra i min lilla introverta bubbla och tror jag stannar här ett tag till!
Vad är du? Extrovert? Introvert? Gör testet och berätta för mig, jag är nyfiken!
Milo tyckte jag såg lite konstig ut… Dito säger jag bara!
