Kategori: Jag

…börjar strax! Jag ser inte fram emot 7-8 timmar i bilen men det är liksom oundvikligt. Hem måste vi ju, jag ska dessutom jobba imorgon så resan är ett nödvändigt ont. Jag har, med åren, utvecklat en osund rädsla för halka och dåligt väglag. Vet faktiskt inte riktigt vad det beror på men det är ett faktum i alla fall. Jag kör helst inte själv och vid dessa långa resor sitter alltid Andy bakom ratten. Stackarn. Men om jag skulle köra så skulle resan ta 10 timmar istället för 7. Inga ”onödiga” omkörningar här inte…Det är inte Andys körning jag är orolig för, han kör stabilt och säkert, det är alla andra dårars körning som oroar mig. Såna som blåser om i 150 km i timmen där det är heldraget eller som tycker det är en god idé att stressa förbi i backkrön osv. Dessa idioter ger mig gråa hårstrån, förstår de inte att vi har en hel billast av barn med oss…? För att inte tala om alla dumma djur i skogen som helt saknar trafikvett eller är självmordsbenägna. 500 kg älgtjur är inget du vill ha framför bilen.

Ni ser. Ologiskt och irrationellt. Men ändå. Jag avskyr vinterväglag och långa bilresor. Idag kommer jag med största sannolikhet tjata hål i Andys huvud – ”kör saktare”, ”är det halt?” ”du tänker inte köra om va?”. Jag ber om ursäkt för det redan nu. Förlåt men jag kommer inte rå för det.

Nu sista packningen och sen stuva in flocken i bilen. Hemresa AB påbörjas inom kort.

Ibland ber jag Andy ta en bild på mig. Då rycker han kameran ur handen på mig och smäller av en bild, oftast innan jag ens hunnit fatta att han ens hört min fråga. Sen får jag tillbaka kamera, jag ser ut som en påse skit på bilden och han säger bara ”mäh, jag är inge bra på det där”. Nu är det ju inte hans fel att jag ser hemsk ut. Tyvärr. Vore ju behändigt om jag kunde skylla på honom.

Jag muttrar alltid och säger att man måste ju ta minst tjugo bilder för att kanske, en bra dag, få en användbar. Häromdagen tog han typ 30 bilder på mig, förvisso utan att jag bad om det, där hela min tes angående en användbar bild på tjugo knäppta foton fallerar grovt.

Bjuder på dessa. När ni garvat klart kanske ni kan ge mig numret till första bästa plastikkirurg. Hela fejset har ju liksom tappat kontakten med hårfästet, allt hänger ända ner till brösten. Nu jäklar ryker barnens sparkonton. Måste kanske belåna huset också…

Till alla er som någonsin sagt men ”ÅÅÅÅhhh, du blir alltid så bra på kort” – nu kanske ni kniper igen framöver!! 😉

Jag fick en kommentar på ett av mina inlägg rörande vikten häromdagen. En kommentar som ni kan läsa nedan.

”Fet?
Jag vet inte VAD det beror på, normalviktiga kvinnor med “DET” som benämner sig själva som feta? Är du inte en av dem? Vill du förklara? Att känna sig fet och att vara det är ju två olika saker, väl? Jo. Och en känsla är just bara en känsla.
Och vad vågen visar är sjukt oviktigt i ditt fall? Du motionerar ju. Varje gång jag läser bloggen blir jag sorgligt skrattnödig ( när du skriver om din vikt och dieter) Varför? JAG ( inte den allsmäktige) tycker du har fel kroppsuppfattning och det är ju inte hälsosamt, om de som läser bloggen tror att en bild på dig dyker upp när dom ( om de) googlar Fet kvinna. Jag hajjar inte detta, vill du så ska jag!!!! Här kommer det!! – Du Åsa, trebarnsmor, 41år ÄR INTE fet. Inte tjock inte ens mullig. Jag gissar att du har sjutusen andra saker att fokusera på och vara nöjd med, än att ganska provocerande använda ordet FET i samma mening som du nämner dig själv. Tack och bock, ta lärdom och en tacotallrik extraALLT!”

Jag är fullt medveten om att jag inte är fet och att jag slänger mig med uttrycket lite här och var kan säkerligen misstolkas om man inte känner mig. Och det gör ju de flesta av er här inne faktiskt inte. Vilket jag glömmer bort ibland. Ni känner mig enbart via de texter jag skriver och det är förstås svårt att bedöma vad som är blodigt allvar eller vad som skrivs med glimten i ögat. Att jag lägger ut min vikt här i bloggen och envisas med att skriva om mitt motionerande eller icke-motionerande beror enbart på att det har fungerat som morot för mig att fortsätta kämpa. Min egna motsvarighet till Viktväktarnas invägningar varje vecka. Bara lite mer till allmän beskådan. Och jag har varit överviktig, möjligen inte fet, men jag har vägt betydligt mycket mer än så här, varit missnöjd med det och försökt få till en förändring. Jag har tragglat med vikten under de senaste åren, jag har gått ner och jag har gått upp en del igen. Men nej, jag är inte fet nu. Det är jag medveten om.

Jag kommer med största sannolikhet fortsätta slänga mig med uttryck som fet och jag kommer fortsätta älta min vikt och min motion (eller bristen på den). Blir det tjatigt som ber jag om ursäkt i förväg. Men läs min text och ta den med en nya salt. Jag är en normalbegåvad 41-åring med en fantastisk familj, underbara vänner, dålig karaktär och ett par extra trivselkilon på magen. Jag är tacksam för både familj och vänner, jag är lyckligt lottad och det är jag fullt medveten om. Min vikt är i det stora hela en mycket liten del av vad jag ägnar min tid åt på dagarna. Men att bara skriva om jobb, blöjbyten, matlagning och innebandyträningar roar mig inte speciellt mycket.

Jag jobbar hårt på att mentalt försöka skifta fokus från vikt till motion. Att satsa på att bli piggare, orka mer och ta hand om sig själv. Tro mig, jag behöver all energi jag kan få i detta ekorrhjul som är mitt liv och min vardag! 🙂

PS: Igår åt jag faktiskt en stor nachotallrik. Och jag njöt av varje tugga! 🙂