Idag var dagen D. Dagen, eller kvällen rättare sagt, som röjsågen skulle få jobba lite… Eftersom jag är envis som en skär gris så tänkte jag att jag skulle greja det själv när Andy tog med sig Milo för att handla lite på kvällskvisten. Med 3000, om möjligt ännu mer envisa, mygg som enda sällskap så tog jag mig an uppgiften. Först mecka bort klingan och på med trimmerhuvudet – check. Sen försöka få igång eländet. Jag försökte en gång. Två gånger. Tre gånger. Svetten rinner, solen steker, myggorna surrar. Insåg att det är enklare när man läser instruktionerna. Jag är ju nämligen rätt väldigt jättemycket oteknisk. Bara att få på sig selen visade sig vara snudd på omöjligt.
Gasreglage hit, chok dit och efter envetet pumpande av bensin så lyckades jag dra igång eländet 😀 Den lät som en bålgeting på crack och vibrerade mer än vad jag trodde var möjligt….
354 myggbett senare och med en permanent skakskada i…hela kroppen…så gav jag upp.
Summering:
- Lite av djungeln gav med sig
- En solcellslampa mindre – halshögg den visst när jag segervisst svingade mitt bensinmonster framför mig
- Myggen är tillfälligt mätta och jag kommer klia mig sönder och samman i natt
- Med största sannolikhet är djungeln åter innan helgen…
Jag bör nog slipa lite på tekniken men nu får jag åtminstone igång den, de där vibrationerna var inte att leka med men man kanske vänjer sig? Man får väl vad man betalar för så jag kanske inte kan förvänta mig annat än skakskador? 😉
I övrig har dagen bara gått ut på jobb, allmänt trött och eländig kom jag hem och möts av det lilla Miloraklet i hallen… ”Maaamma, Mama, MMMMMaaamma” Vips, kvällen räddad! En kram och ett leende senare och alla bekymmer är som bortblåsta!
