Idag skickade jag in krönikan inför nästa nummer av Hemmaliv och utan att avslöja för mycket så kan jag säga att den till viss del handlar om tacksamhet. Jag är rätt dålig på att vara tacksam, ofta tar jag saker för givet och glömmer bort hur bra jag faktiskt har det. Just nu sitter jag nyduschad i soffan, Dicte på TV:n, Milo sovandes i rummet bredvid och från toaletten hörs det underbara ljudet av….en tvättmaskin… Herregud vilket vardagslyx! I morse knatade jag iväg till soptunnan och slängde inte mindre än fyra soppåsar som vi samlat på oss under söndagen. Bara lyfta på locket och vips så är sop-problemet någon annans ansvar. Soporna borta. Rena trolleriet. Sjukt lyxigt när man börjar fundera på det. Vatten i kran, el i ledningarna och tak över huvudet. Fantastiskt. Hur ofta stannar man upp och reflekterar över sånt? Inte allt för ofta. För ett par veckor sen så försökte jag förklara för min dotter hur otroligt viktiga sopåkarna är för oss. Hahaha, hon bara stirrade på mig och man riktigt såg hur hon tyckte mamma var helknäpp.
Jaja, ibland skenar jag kanske iväg lite men jag menar det! Det finns så mycket att vara tacksam för! Sopåkarna tar hand om våra sopor, sjuksköterskor tar hand om oss när vi är sjuka, förskolepersonal och lärare tar hand om våra barn! Det är ju helt jäkla fantastiskt när man tänker efter… Vi kunde lika gärna bo i en hydda med stampat jordgolv, omgivna av malariaflugor och vildsinta hyenor. Typ.
Vissa dagar vill man bara dra täcket över huvudet och stilla konstatera att det är en SKITdag. Såna dagar kommer då och då, bara att luta sig tillbaka och vänta på bättre tider!
