Japp, ikväll är jag hockeyfru. Åtminstone en period eller två. Klockan 20.00 startar kvällens drabbning i Strängnäs ishall. Barnen är extremt laddade, sitter nerbäddade i soffan med varsin padda. Lär säkert gå smärtfritt att få dem ur soffan och in i bilen….NOT!
I morse när jag åkte till jobbet så stod det en ung kille på busshållsplatsen som jag passerade på vägen till mitt jobb. Han såg alldeles förtvivlad ut och jag såg, på håll, hur en buss åkte iväg över bron. Eftersom jag förvandlats till en blödig hönsmamma så kickade naturligtvis den instinkten in och jag var tvungen att vända och åka tillbaka för att höra om allt var OK. Nja, det var det ju inte för han hade missat bussen och han hade ont i ett knä och han vågade inte springa. Han såg så uppgiven ut att jag inte kunde lämna honom där (förvisso hade det säkert kommit en ny buss inom en inte alltför lång framtid) så jag erbjöd honom skjuts vilket han glatt accepterade. Så resan till jobbet inkluderad ett oplanerat bussplatsstopp, en tur till Campus där jag släppte av honom och sen tillbaka till jobbet. På vägen till Campus ringde han upp någon, oklart vem, och försökte lösa ett litet väskproblem han hade också. Jag hör honom försöka förklara att ”en kvinna stannade och frågade hur det var, hon kör mig nu” – HAHAHA! 1. Han kallade mig kvinna, inte tjej. Hua vad gammal jag kände mig! Jag får väl i och för sig vara glad att han inte sa tant. 2. ”En kvinna stannade….” – låter som ett dåligt kidnappningsförsök. Den stackaren han pratade med i telefon måste ju ha undrat!! När han klev ur så gav han mig en spontan kram, sa tack och hej då. Det kändes riktigt bra i hjärtat, en liten liten enkel handling som ändå blev så uppskattad. Jag hoppas dock inte att hans mamma eller vem han nu pratade med blev alltför orolig?!
Nu ska jag rota fram mössa och vantar och försöka mentalt förbereda mig för en tripp till ishallen!
