Jag saknar mina storbarn. Vi är som hund och katt när vi ses men så fort de är borta så saknar jag dem. Extra mycket när jag pratar med dem i telefon. Nu är E1 lite krasslig också även om det verkar gå åt rätt håll. Men ändå. Min storalilla pojke är sjuk. Utan mig. Han är ju till och med så stor nu att jag inte får vabba för honom längre. Helt galet. Han är ju fortfarande ett barn. Mitt barn. Min bebis. Alltid.
