Så var det kväll igen och nu har alla lånebarnen återvänt hem och mina småglin ligger nerbäddade (med hjälp av milt våld) allihop i sina sängar och, förhoppningsvis, så sover de inom en minut eller två. Tänk att det är så tråkigt att gå och lägga sig, vissa saker förändras verkligen inte. Det är precis som när jag var liten, dvs när Hedenhös levde…
”Snälla, får vi var uppe en liten stund till? Bara en halvtimme? En kvart då? Tio minuter? 5 minuter? Men åhhh, vad sträng du är…” De börjar med len ton, huvudet på sned med stora, bedjande ögon. För varje avslag blir de lite grinigare och tillslut stampas det argsint med foten i golvet innan de ilsket muttrande går in på varsitt rum för att inom 5 minuter sova som små stockar!
Mamma behöver sin egentid eller åtminstone lite vuxentid, dvs titta på skräpTV, surfa och smygäta resterna ur godisskålar och chipspåsar… Apropå det, snart börjar Big Brother!
