Alldeles ensam i huset vid skogens slut…. Storbarnen drog iväg till sin pappa idag och minstingen och maken är ju i Norrland sen urminnes tider. Alldeles ensam alltså. Det kändes alldeles highlife och jättekul ända tills det blev mörkt. Nu har jag larmat in mig i huset och gömt mig datorn i sängen…. Jag har i alla fall haft en trevlig kväll, bjöd in mig på middag och promenad hos familjen Lotoft. Middagen var mucho yummy. Promenaden not so yummy. Jag gick med två amazonkvinnor med ben upp under armhålorna. Slår man ihop deras vikt så når de nästan upp i halva antalet kilon jag bär runt på. Jag rullade alltså typ 2 meter bakom dem i ca 8 km. Mina tjocka små ben lär i alla fall ha tagit dubbelt så många steg som de två gjorde. Klen tröst i eländet!
Innan jag blev dumpad och ensam och rullade på promenad så hann jag och E2 med en tripp till Lager157 i Hälleforsnäs. Jag vet inte, tycker det blivit sämre än tidigare? E2 plockade på sig lite linnen och toppar och var nog ändå rätt nöjd med skörden. Själv plockade jag på mig en mjukiströja, that´s it. Men få saker gör mig lika nöjd som mysplagg. Mjukt, skönt och inget som sitter åt – halleluja moment!
Nu sova. Imorgon tvätta, tvätta, tvätta och vika ännu mer tvätt. Kanske en fika på stan också…
Ett svar på ”Att rulla fram genom livet…”
Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.