Anger Management i trafiken….

Jag ser mig själv som en rimligt lugn och sansad människa. Nästan jämt faktiskt. I trafiken kör jag lugnt och försiktigt. Ingen rallykalle direkt. Jag undviker gärna att fickparkera om jag inte absolut måste. Kör bara om när det är fri sikt och dubbelfiligt, klart väder och torrt på backen osv… Ni fattar. När Andreas jagar upp sig över (vad han kallar) kärringar och idioter i trafiken är det jag som sitter som en snusförnuftig gammal tant i baksätet och säger klokheter som ”vi har inte bråttom, tänk på att du har värdefull last i bilen blablabla”

När jag kör själv, dvs är ensam i bilen, så händer det något. Jag gormar och skriker högt i bilen. ALLA andra är idioter som inte kan blinka, svänga, gasa, bromsa – you name it. Det är min ventil, det är det som gör att jag är rimligt sansad i övriga livet. Mina medtrafikanter får ta emot all skit jag behöver göra mig av med… 🙂 Ganska oförargligt eftersom det sällan når den det berör.

Idag kom jag nog på vad jag hatar allra mest i trafiken. För stunden i alla fall. Det måste vara IDIOTER som parkerar på trafikerad gata och sen slänger upp dörren utan att för ett ögonblick reflektera över det faktum att det faktiskt finns fler bilar på gatan. Idioter som efter att de slängt upp dörren sen kastar sig tillbaka in i bilen för att rota fram något i sätet och kör ut arslet rakt i vägen. Idag höll jag på att klippa både en bildörr, en gubbrumpa och en backspegel bara för att idioten inte hade varken ögon eller vett i skallen. Nu missade jag med ett par centimeter, skrek några väl valda ord och övervägde att tvärnita och backa över puckot istället…

Det gjorde jag inte. Inte idag i alla fall. Men man vet inte, kanske imorgon om det händer igen…