Nu säger Josephine sitt här! I aftonbladet kan man läsa ungefär samma sak. Nu lämnar i alla fall jag den här följetongen där hän. Den största vinnaren i detta lär väl ändå vara SATS i slutändan. Jisses en sån massa reklam de fått i och med detta. Nu spar de ett par miljoner som de kan lägga på annat.
Nu är det fredagkväll i Åsby och slut för idag! Xfactor, ryggmassage och en liiiiiten sked Ben&Jerry (det är ju ändå fredag) står närmast på schemat!
Har följd denna debatt som Katrin Z. startat och tycker att hon gått för långt denna gång. Det blir alltid fel att offentligt ge sig på enskilda människor som hon gör. Mobbning blir alltid offentligt när den kommer från en offentlig person. Visst kan man tycka att Josefin är mulligt men absolut inte fet. Alla människor har olika kroppsb…ygge och Josefin verkar trivas bra med sin kropp, kanske till och med bättre än självaste Katrin som gjort viktproblemet till sitt livs viktigaste angelägenhet. Jag tycker att det är bra att katrin ”brinner” för hälsan. Det är emellertid sättet hon förmedlat sitt budskap som det är fel på. Hon sårar, skrämmer, och hotar andra, om att de inte duger som de är, om att de skall hamna i utanförskap om de inte gör som hon säger. Det är hårda bud med henne men hon inte förstor att ord är som tatueringar som inte lätt kan gnuggas bort och även när man lyckats bli av med dessa, återstår ett märke för livet, en påminnelse om den människa man en gång varit och de beslut som en gång tagits. På grund av detta riskerar Katrin bli ihågkommen och behandlat som den despot, arrogant och otrevlig människa hon ger sig ut för att vara. En som inte förmor att bry sig om de människor hon sårar och trakasserar med det aggressiva sättet hon försörjer sig på. Trots detta visar hon ingen tecken på ånger, som hon själv skulle uttrycka det ”fuck you right back”. Jag tycker att det skulle vara ytterst olyckligt om Josefin (SATSs tjejen) tar sig an hennes ord, för vem är en mobbare? Vem är en människohatare? För att dessa på det fulaste allvar skall få gehör på sina ord. Jag önskar däremot att Katrin förstod att livet kan inte enbart ses som svart eller vit, tjock eller small, att det finns olika mått och nyanser. Att det viktigaste är att människor trivs med sig själva som Josefin verkar göra. Jag önskar att Katrin kunde se kampen bakom 13 år på gymmet, bakom försöket att se ut som alla andra. Jag önskar att Katrin och alla som mobbar överviktiga kunde förstå problematiken bakom ätstörningar för det handlar sällan bara om mat utan också om existentiella och andra psykologiska problem. Problem där vårt ätande ger uttryck på hur vi egentligen mår innifrån, under ytan. Bakon den oftast glada fasaden som vi tjocka kan visa kan det finnas en genuin glädje men också allvarliga problem . Problem som blir svårare att komma åt och rätta till när mobbning och andras distansering kommer in i bilden. Jag uppmanar därför Katrin att sträcka ut en hand till de överviktiga hon mobbar om att vinna tillbaka deras förtroende och på ett respektfullt sätt förmedla sitt budskap utan att för den skull ta kommando om deras liv. Besluten att förändra sin kropp måste komma från den berörda individen själv. Den rättighet vill ändå hoppas skall finnas kvar längre.
Jag har lyckats gå ner 30 kg, sedan juni 2012. känner mig snyggare men samtidigt rädd, rädd att falla tillbaka i mina gamla mönster. Jag inser att detta kommer att vara en kamp jag måste ha hela livet och att ätstörningar är precis som vilken beroende som hels när det gäller den individuella effekten