Vips så har ännu en månad passerat och Milo växer så det knakar. Kanske inte så mycket på bredd och längd just nu men däremot händer det en del på andra sätt. Han går några steg lite då och då men är fortfarande alldeles för snabb i krypställning för att han ska överge det till förmån för att gå.
Milo klättrar på allt. I soffan, på soffbordet, ur matstolen, upp i sängen osv. Allt ska undersökas så noggrant som möjligt. Han rotar i lådor, skåp, sophinken, blöjhinken… Gör sitt bästa för att krypa in i tvättmaskinen.
Han vinkar och klappar till alla han möter. Han gallskriker med ett illvrål som snudd på spräcker glas när han vill ha uppmärksamhet. Detta gallskrik inträffar bara ”borta” aldrig hemma. Alltid på lunchrestauranger och caféer – till de andra gästernas stora nöje 😉
Han äter allt man ger honom och lite till. Skräp, tråd, damm, fjärrkontroller, telefoner, ved, lampor, grus – allt ska smakas på och i bästa fall spottas ut. Han skapade en hel del dramatik och orsakade ett par nya gråa hårstrån (till sin mamma) för ett par veckor sedan när han lyckades sätta en liten bit äpple i halsen och ambulansen tillkallades. Det slutade väl men oj så nervösa vi blev. Nu är äpple ett minne blott om det inte är rivet ner i sina beståndsdelar….
Han klättrar upp i mitt knä och lägger sina små dreggliga händer och armar runt min hals och KRAMAS. Så sött att jag dör en smula varje gång. Pussas med vidöppen mun och charmar oss alla – förstås. Han älskar när syskonen sjunger och musik spelas, skrattar och diggar med hela kroppen.
Frågar man om han är hungrig så kryper han raskt ut i köket… Han hatar när man ska torka honom runt munnen, älskar gröt och sin välling. Ett microPING följs alltid av en liten nyfiken bebis ”Är min välling klar?”
Han sover en stund på förmiddagarna och håller oftast igång sen hela eftermiddagen. Ofta somnar han runt sju efter att ha dragit i sig en flaska välling i sängen. Han äter fortfarande 1-2 gånger per natt och då är det bara att rulla ur sängen och likt en zombie ta sig ut i köket och värma en ny flaska välling. Antar att han borde klara sig bra utan nattmat men orkar inte riktigt ta fighten just nu… Snart, kanske! 🙂
En liten terrorist ibland som biter sina syskon och drar dem (framförallt Elvira) i håret så hårt han bara kan. Ju högre syrran tjuter desto roligare är det.
Milo ignorerar totalt alla ”aj aj” eller ”nej” som vi försöker med när han gör något han inte får. Då slår han dövörat till och låtsas helt enkelt som att vi inte finns. Men vi ger oss inte, vi fortsätter och fortsätter. Plötsligt händer det (förhoppningsvis)! Han börjar lyssna!
En alldeles fantastisk stor liten kille! Om drygt 1,5 månad lämnar jag över honom till hans far och återvänder till arbetslivet. Vi jagar förskoleplats åt honom och jag hoppas och håller alla tummar och tår för att det ska gå som vi vill.
