I januari 2013 rotade jag runt bland en massa gamla bilder och hittade då en bild på mig själv från våren 2009. Som jag skrattade åt den där hemska bilden. Jag har aldrig varit naturligt smal. Inte heller jättestor. Men jag får kämpa som en besatt för vartenda kilo jag vill gå ner. Inget ”rinner av” mig utan det krävs massiv insats och stenhård disciplin. Rätt trist om jag ska vara ärlig. I januari 2012, ett par månader efter att Milo föddes, så gjorde jag en kraftansträngning för att tappa de sista graviditetskilona och kanske även några till. Jag var ihärdig, jag körde en lightversion av LCHF och jag promenerade en del med barnvagnen – det här var när jag var föräldraledig. Jag gick ner 12-13 kilo på ungefär nio månader. Jag var långtifrån pinnsmal men jag var nöjd. Kläder passade och jag kände mig faktiskt ganska fin.
Sen hände något. I januari 2013 började jag jobba igen. Det är stressigt, stillasittande jobb och energin sjönk i takt med att ekorrhjulet snurrade allt snabbare. Nu ca 2,5 år senare är jag tillbaka på år 2009 viktmässigt igen. Jag har alltså ätit upp mig ca 13 kilo. Jag vet att när jag tittade på 2009-bilder då i januari 2013 så var jag förskräckt över hur stor jag varit och att jag tillåtit mig äta och växa på det där sättet. Nu är jag där igen. Usch och fy säger jag bara. Kilona smyger på en och plötsligt har man gått upp 4-5 kilo och tänker ”om jag bara skärper till mig ett tag så går jag ner de där. Inga problem”. Problemet är bara att jag skärper mig ca 10 minuter åt gången. Sen har man gått upp 7-8 kg och då börjar det ju bli lite jobbigare. Jag tänker att ”om jag försöker tänka mig för och struntar i att väga mig så kanske det löser sig.” Sen har man plötsligt gått upp 10 kilo och tänker att ”ingen ogillar ju mig bara för att jag äter en pizza eller två”. Nej, ingen i min närhet ogillar mig förutom jag själv. Så det fungerade visst inte heller.
Den här jäkla bilden är som en käftsmäll. Pang – som en stenhård fotboll rakt över näsbenet. NU måste jag ta tag i det här igen. NU. NU. NU. Kilona är egentligen ovidkommande. Det är känslan jag vill åt. Att känna sig nöjd, stolt, stark.
2009 var alltså innan Milo och på bilden från 2012 är Milo 11 månader. Hade varit naturligare om det varit tvärtom. Är det bara jag som har karaktär som ett dasslock? Kan man hypnotisera bort sockersug? Jag har aldrig haft lätt att gå ner i vikt och ju äldre man blir desto svårare är det. Jäkla skit att det ska vara så tufft. Jag gillar ju enkla lösningar. 😉 Nu blir det lågkolhydratkost och så lite socker som bara möjligt. Mål: minus 10 kg. Start idag.
Klara, färdiga, gåååååååååååååååååååååååå! Igen.
Bra start på denna fredag som dessutom är Alla Hjärtans Dag! 1,3 kg minus sen förra veckan, det är jag jättenöjd med! Kanske en liten extra skjuts pga av sjukdom men man ska ju försöka hitta något positivt med det mesta och när det gäller hosthelvetet så är det alltså viktnedgång. Får antagligen sota för det nästa vecka men det är en annan veckans huvudbry.
