Kategori: Milos utveckling

Herregud vilken skitdag. Allt har gått emot mig idag, en sån där dag när man överväger att gå hem utan att ens säga till, bädda ner sig i sängen och stanna där tills någon från jobbet kommer hem till en, sparkar in dörren och släpar en tillbaka till jobbet. En SKITdag helt enkelt.

Framåt kvällen hade pulsen äntligen gått ner till det normala och klumpen i magen börjat lösas upp. Andy och jag bestämde oss för att åka in till stan och käka och softa lite nu när vi var barnlediga. Vi hinner precis sätta oss ner när Milos farmor hör av sig och berättar att Milo blivit dålig (igen), hostat och fått svårt med andningen. De är nu på akuten, han har fått inhalera och de blir tydligen kvar över natten för observation. Lutar åt förkylningsastma. Alltså jag dööööööööör. Min förnuft säger med sträng röst: ”Lugna ner dig, han är på sjukhus och får bästa tänkbara hjälp. Han är där med sin farmor som han är 150 % trygg med och som han älskar. Det är lugnt!” Mitt hjärta däremot håller på att brista och skriker ”Kasta dig i bilen och ÅK nu! Lifta, kör, kapa ett tåg, chartra ett flyg. Åk NU!” Men det är bara att bita ihop och låta förnuftet tala. Han har det bra. Han får medicin. Det löser sig.

Den här dagen kan dra åt helvete. Imorgon är det fredag. Jag beställer härmed en fantastisk fredag. Jag beställer den bästa fredagen i mitt liv. Tack på förhand.

Han ser ju så liten och eländig ut… 🙁

 

Igår upptäckte jag att mitt VISA-kort var borta, jag oroade mig inte nämnvärt för det eftersom jag var helt säker på att det låg i en annan jacka hemma. I morse skulle jag plocka fram kortet men då visade det sig att det minsann inte fanns i jackfickan som jag trodde. Jag vände upp och ner på hallen och sovrummet, tömde väska och plånbok och gick igenom allt (fick lite kvitton sorterade i alla fall) men inget VISA-kort. Gick ut i bilen, iklädd morgonrock och tofflor, och vände upp och ner på typ hela bilen. Hittade 5 påsar tuggummi, minst 4 petflaskor med colaslattar, godispapper, en boll, ett par solglasögon och lite leksaker men inget VISA-kort. Var ut och vände två gånger vid bilen men utan framgång.

Går in, ringer Andy för att höra om han vet var mitt kort är men nej. Han har ingen aning. Ger upp och tänker att jag får väl spärra eländet idag och beställa nytt. Kan ändå inte riktigt släppa det, tycker mig ha en bild i huvudet av mitt kort liggandes i fönstret i hallen. Ni vet, ibland ser man det framför sig. Plötsligt kommer jag på en sak. Vi har en tre äpplen hög liten terrorist i huset. Vänder mig till Milo och frågar med min vänaste stämma:

”Milo, har du sett mammas kort som låg i fönstret?”

”Jaaaaaa” skriker Milo och skiner som en sol.

”Vet du var det har tagit vägen”?

”Jaaaa, tjoar Milo igen. ”Ja haj gömt dä”.

AHA – jag är tjyven på spåren.

Tyvärr har han helt glömt bort var han lagt det, ”ja vät äntä” säger han och rycker på axlarna. Vi, läs jag, letar igenom hela hans rum. Tusen legobitar och småbilar överallt, men inget kort. Jag fortsätter leta i vardagsrummet, bakom TV-n, i hörnet under trappen, under ljusstakarna, under dynan i fåtöljen. Taaaa-Daaaa. Där ligger det. Mitt VISA-kort. Intryckt nere i stolen. Jag fiskar upp det och ropar på Milo. ”Kom Milo, jag hittade kortet”. Milo kommer ut i vardagsrummet, tittar på stolen, skiner upp och säger ”jaaa, däär la ja dä”! Så dags att komma på det då!

Så roar vi oss en tisdagsmorgon i Gåsby!

Milo har börjat med vilda protester vid lämningarna på dagis. Mammahjärtat går i tusen bitar när man får bända bort hans små armar som han låser fast runt halsen. Han hänger som en liten koalabjörn på mig och vägrar släppa taget. Tårarna sprutar och han gallskriker. Han har ALDRIG gjort så här. Inte vid inskolning, aldrig när vi lämnat och inte ens första dagen nu efter semestern men de senaste tre dagarna har varit katastroflämningar. Han vill bara ”vara hemma, inte åta dagis”. Idag började han redan hemma i soffan, fortsatte i bilen och sen eskalerade det galet när vi kom fram till dörren…

Det är ju inte mycket att göra, bara försöka bända bort de där små armarna och sen fly fältet. Ingen mår bättre av att jag är kvar en stund, förr eller senare måste jag ju ändå gå. Svårt att få igenom på jobbet att glida in vid lunch varje dag…. jag hoppas att det ger sig när jag väl försvunnit ur synhåll men tydligen hade han knorrat fram till lunch häromdagen! 🙁

Nåja, bara att bita ihop och försöka göra det bästa av dagen trots katastrofstart! Det är ju ändå fredag och det är ju alltid något!

 ♥♥♥ ♥♥♥ ♥♥♥ ♥♥♥ ♥♥♥ ♥♥♥ ♥♥♥ ♥♥♥ ♥♥♥ ♥♥♥

Nu har solen gått i moln men fram tills för någon timme sen så har solen strålat ner på Åsby från en klarblå himmel. Vi passade till och med på att promenera ner till badet och ungarna plaskade lite vid vattenbrynet. Det var lite för kallt för att någon av dem gjorde något helhjärtat badförsök. På land var det varmt och skönt i alla fall.

Storbarnen gästspelar hos sin pappa ett par timmar och minstingen sover som en stock och vägrar gå upp. Värmen tar på krafterna. Jag har hunnit med en tur till kvitten, det blev en del kartong kvar när utemöblerna skruvats ihop.

Resten av dagen ska ägnas åt en skvätt jobb, en skvätt städ och en skvätt matlagning. Sen är det söndagshäng i soffan som gäller!

Lite bilder från badutflykten!

Just det. Dagens största happening är att just idag, söndagen den 18 maj, gick Milo på pottan för första gången i sitt liv! Kiss – check. Bajs – check. Hahaha, en milstolpe!