Jag fick en kommentar på ett av mina inlägg rörande vikten häromdagen. En kommentar som ni kan läsa nedan.
”Fet?
Jag vet inte VAD det beror på, normalviktiga kvinnor med “DET” som benämner sig själva som feta? Är du inte en av dem? Vill du förklara? Att känna sig fet och att vara det är ju två olika saker, väl? Jo. Och en känsla är just bara en känsla.
Och vad vågen visar är sjukt oviktigt i ditt fall? Du motionerar ju. Varje gång jag läser bloggen blir jag sorgligt skrattnödig ( när du skriver om din vikt och dieter) Varför? JAG ( inte den allsmäktige) tycker du har fel kroppsuppfattning och det är ju inte hälsosamt, om de som läser bloggen tror att en bild på dig dyker upp när dom ( om de) googlar Fet kvinna. Jag hajjar inte detta, vill du så ska jag!!!! Här kommer det!! – Du Åsa, trebarnsmor, 41år ÄR INTE fet. Inte tjock inte ens mullig. Jag gissar att du har sjutusen andra saker att fokusera på och vara nöjd med, än att ganska provocerande använda ordet FET i samma mening som du nämner dig själv. Tack och bock, ta lärdom och en tacotallrik extraALLT!”
Jag är fullt medveten om att jag inte är fet och att jag slänger mig med uttrycket lite här och var kan säkerligen misstolkas om man inte känner mig. Och det gör ju de flesta av er här inne faktiskt inte. Vilket jag glömmer bort ibland. Ni känner mig enbart via de texter jag skriver och det är förstås svårt att bedöma vad som är blodigt allvar eller vad som skrivs med glimten i ögat. Att jag lägger ut min vikt här i bloggen och envisas med att skriva om mitt motionerande eller icke-motionerande beror enbart på att det har fungerat som morot för mig att fortsätta kämpa. Min egna motsvarighet till Viktväktarnas invägningar varje vecka. Bara lite mer till allmän beskådan. Och jag har varit överviktig, möjligen inte fet, men jag har vägt betydligt mycket mer än så här, varit missnöjd med det och försökt få till en förändring. Jag har tragglat med vikten under de senaste åren, jag har gått ner och jag har gått upp en del igen. Men nej, jag är inte fet nu. Det är jag medveten om.
Jag kommer med största sannolikhet fortsätta slänga mig med uttryck som fet och jag kommer fortsätta älta min vikt och min motion (eller bristen på den). Blir det tjatigt som ber jag om ursäkt i förväg. Men läs min text och ta den med en nya salt. Jag är en normalbegåvad 41-åring med en fantastisk familj, underbara vänner, dålig karaktär och ett par extra trivselkilon på magen. Jag är tacksam för både familj och vänner, jag är lyckligt lottad och det är jag fullt medveten om. Min vikt är i det stora hela en mycket liten del av vad jag ägnar min tid åt på dagarna. Men att bara skriva om jobb, blöjbyten, matlagning och innebandyträningar roar mig inte speciellt mycket.
Jag jobbar hårt på att mentalt försöka skifta fokus från vikt till motion. Att satsa på att bli piggare, orka mer och ta hand om sig själv. Tro mig, jag behöver all energi jag kan få i detta ekorrhjul som är mitt liv och min vardag! 🙂
PS: Igår åt jag faktiskt en stor nachotallrik. Och jag njöt av varje tugga! 🙂
Bra där!
Jo jag Anna som skrev inlägget om att jag tycker det är uppåt väggarna att kalla dig fet. Jag förstår att precis du som jag är normalbegåvad, ( påstod aldrig att du var ett nutcase, och vet att det är med lite salt eller glimt i ögat du skriver som du gör;-) Däremot förstår inte min lillasyster 14 år 157/52 det. Våra päron har endast koll på att hon inte kollar på vuxenkramar, såattsäga. Hon tycker ju du är jättesnygg och rolig,( när du skriver om d där andra som du inte tycker är roligt) hon blir aningens förvirrad ( Och JAG förstår det. Hon är ju en normalbegåvad 14 åring och de suger åt sig som svampar och hon får raseriutbrott och skriker – jag är feeeet! Som en påse skridskor!!!!!! And i reply – Så kaostjejen är också fet tycker du? – Nääää och jag väger mindre men är fetare än henne, och ja, hon har fått tre barn och jag är inte ens byxmyndig föööör faaaan!!!! ” BANG” ( Flickrummets dörr får ännu en känga) Det är svårt att förklara att du inte är fet men skriver det ( ja, du hajjar ju:-) Ja, så är hon ju kär i största storbarnet, lite som Bieber Fever, så det är klart hon ser dig ( sin blivande svärmor;-) lite som sin idol och följer vad ni gör. Och ja, Jag har förklarat att han på sin höjd är 11 år. – Ja, fast om hans mamma kan se ut som 30 så kan väl han se ut som 15, right? Einstein! – Där fick jag en känga också. I guess jag ser ut som 40 men är 30 någonstans i denna ålderssoppa. Åsa, fortsätt göra det du gör, jag ville bara uppmärksamma smalfettofenomenet ( egen ordtolkning) Jag vet själv att det inte alltid är så kul när vågen peakar och jeansen (snyggjeansen) stl 28/29 byts ut till mammajeansen efter några stadiga middagar ( glimten i ögat här;-) Jag är smal 173/ 67.5kg men efter tre barn ( här med) så har överflödsskinnet som det blir när d där underbara tänjer ut det till bristningsgränsen blivit som en lussebulle deg ( blekare i färgen). Det är inte så kul, men det som är kul att meddela dig är att jag ser ingen sån deg på dig. Men det är ju DU som ska trivas i de tillsynes fina emballage du går runt i ( alltså skinnet) . Och en moder till en annan, jag tycker du berättar ofta och bra om allt du är tacksam över, inte minst dina barn och man. Tack o bock, Anna!