Alla tittar visst på fotboll. Alla utom min stackars son. Han ville titta men hamnade i fight med sin lillasyster varpå jag hotade med att dra in fotbollen. Han lovade bot och bättring men återigen blev det konflikt och jag verkställde hotet. Nu är han ledsen och jag känner mig som världens elakaste mamma. Varför blir det alltid så? Varför känner man sig som en bov fast man ändå bara fullföljer det man sagt? ”Men jag var ju snäll på slutet” – ja det var han och mammahjärtat vill bara låta honom titta men hjärnan säger ”NEJ – nu måste du stå för det du sagt och låta honom ta konsekvensen”. Det suger.
Jag skiter i fotbollen och går och lägger mig. Blääääääääääää.
God natt.
#SÄMSTAMAMMANEVER
