…i resten av mitt liv. Det håller jag på med nu. Jag sitter och kurar i mörkret på nedervåningen endast i sällskap av en sovande Milo och några tända ljus. På övervåningen, jag hör kommentatorerna prata, sitter Andy och tittar på hockey. Jag vågar inte gå upp. Inte än. I sitt sällskap har han en påse ostbågar och så här min första dag är jag lite skör. Fortfarande har jag inte uppbådat nog med kraft för att stå emot sånt som liksom trycks upp i ansiktet på mig. Istället bidar jag min tid här nere. Känner jag honom rätt så är tiden räknad för ostkrokarna, timmen är strax slagen och de skall i magen nå den eviga vilan.
I övrigt har dagen gått bra tycker jag. Första jobbdagen. Första kostdagen. Ingen träning då jag känner mig lite snorig och så där täppt i skallen som man kan vara strax innan det bryter ut. Bryter ut eller drar sig tillbaka. Jag hoppas på det sistnämnda.
Imorgon är det en ny dag. Fredag till råga på allt. Känns alldeles fantastiskt faktiskt. En lagom mjukstart på det nya året och en lugn och skön helg runt hörnet. Jag är nöjd, Nöjd, glad och tillfreds. So far so good 2014!
