Tisdag. Imorgon är det en vecka sen Milo och Andy åkte till Kanarieöarna. Det känns som en evighet. Det känns mer som en månad än en vecka sen. Och nu ska de vara borta en hel vecka till? Obegripligt. Här hemma har tiden rusat samtidigt som den stått still. Dagarna bara rasslar iväg, hundra olika aktiviteter och så lite tid. Jag som skulle se klart säsong 5 och 6 av Sons of Anarchy – det har ju inte gått alls. Ett ynka avsnitt har jag hunnit se. Jag kommer bli klar med SoA lagom till sommaren.
Storbarnen åker till sin pappa på fredag och sen har jag fyra ensamma dagar kvar i huset innan de kommer hem igen. Det är både läskigt och skönt att sova själv i huset. Jag känner mig helt trygg när storbarnen är hemma vilket är totalt ologiskt. Om den där galna yxmördaren skulle svänga förbi Åsby när barnen är hemma så gör det ju knappast mig mer säker. Snarare orsakar de mig bara en massa problem. 🙂 Innan jag hunnit väcka de där små tröttmössorna så har ju yxmördaren hunnit göra slarvsylta och en hudkostym a la När Lammen Tystnar av oss allihop. Att rymma ut i skogen med två ungar lär inte heller vara den ultimata flyktplanen.
Helt ologiskt alltså att de där små stora barnen skapar så mycket trygghet men så är det. Det är tur att jag får lite sällskap på lördag kväll så OM yxmördaren kommer just då så får han tampas med fyra kärringar istället för bara en. Lycka till med det, vi kommer ha tjattrat sönder hans öron innan han ens hunnit lyfta yxan!
Jag saknar i alla fall den största och den minsta mannen i mitt liv. Punkt.
