Tassade upp i morse och smet in i sovrummet och tittade på färgen – ser fortfarande fint ut! Jag åker hem på lunchen en sväng för att få en glimt av dagsljus. Hehe, nojjig? Jag?
Något annat. Jag vägde mig även i morse. De av er som följt mig ett tag vet ju att jag körde LCHF ganska seriöst under ca ett års tid och tappade 12-13 kg på kuppen. Det här var under 2012 när jag var föräldraledig, motivationen var på topp och kosten följdes upp med en hel del vardagsaktivitetet i form av promenader osv. I januari 2013 började jag jobba igen, motivationen dog och dagarna tillbringades på en kontorsstol. Kilona smög sig på igen…sakta men säkert. Under 2013 gick jag nog upp ca 6-7 kg igen och nu måste jag försöka ta mig samman och göra mig av med dem igen. Det här har jag yrat om egentligen ända sen jag märkte att vågen började plussa dvs under ett års tid. Jag vet inte hur många omstarter/nystarter jag har gett mig på men helt utan resultat. Det går ett par dagar men sen händer något och karaktären ger upp vid minsta motstånd. Ett par chips blir raskt en hel påse, en ruta marabou mjölkchoklad blir plötsligt 12 rutor och några pommes förvandlas till en Big Mac & Co med milkshake och en paj till efterrätt. Jag älskar att äta. Jag ÄLSKAR god mat, godis, chips och fikabröd. Jag älskar att småäta, att ta en smörgås sent på kvällen framför TV:n. Jag önskar så att jag kunde göra allt det här utan konsekvenser. Men det kan jag inte. Oavsett om jag tränar, vilket jag varit ganska duktig med sista halvåret så smyger kilona sig på. Jag måste tänka mig för. Hela tiden.
Kanske borde jag kapitulera och nöja mig? Jag är inte tjock nu. Jag har inga krämpor direkt relaterade till mina kilon utan det handlar enbart om att trivas med sig själv. MEN. Jag vill inte att det varje morgon ska behöva vara en kamp att komma i byxorna. Jag vill inte behöva packa undan de där Pleasejeansen jag unnade mig vid 67 kg för 1,5 år sen. Jag vill komma i dem igen. Jag vill inte känna att mysbyxor är det enda plagg som faktiskt sitter bekvämt. Jag vill inte. Punkt.
Jag vill träna. Jag vill tappa 5 kg och jag vill må bra. Det borde väl inte vara orimligt? Jag tränar redan. Jag mår ganska bra och nu har jag påbörjat (igen) kampen mot mina 5 ovälkomna snyltkilon. Fem kilon låter inte mycket. Det är inte mycket om du väger 100 kg men för mig är det riktigt besvärliga ”sista” kilon som jag vet att jag måste kämpa riktigt hårt för. Jag kommer att vid speciella tillfällen tillåta mig att tänja på gränserna. Det innebär inte några chips på fredag och lördag. Utan snarare att jag äter det som serveras om jag blir bortbjuden, går jag på fest så anpassar jag mig. Jag tar inte med egen matlåda. Jag tror det är viktigt att man ibland faktiskt tillåter sig att göra avsteg. Har man den mentala inställningen att ”idag är det här OK” så slipper man det dåliga samvetet. Det dåliga samvetet är en otrevlig kompis man helst vill slippa. ”Åh vad dåligt, varför åt jag den där semlan? Typiskt. Nu kan jag lika gärna äta godis ikväll för dagen är ändå förstörd”
From med idag så återinför jag fredagsvikten. Varje fredag ställer jag mig på vågen och sen redovisar jag det här. Min motsvarighet till viktväktarnas invägning…. Så här kommer det. Veckans Vikt.
Åh jag känner igen det där! Jag har samma problem med de sista fem kilona som sitter som berget! Jag har dock ingen karaktär för att köra med dieter, försöker träna istället. Niklas har ju gått ner massor med hjälp av att bara väga maten och inte småäta plus normal träning. Jag ska iaf försöka sluta med onyttig kvällsmat.