Jag har blivit labil på gamla dagar, sentimental och gråtmild. Jag kan tex inte titta på vissa program för då gråter jag till huset flyter bort. Sofias Änglar är ett utmärkt exempel. Jag vill gråta som lille Skutt bara av att se trailern för kommande program. De gör ett fantastiskt arbete och det är säkert ett underbart program men jag klarar inte av det. 
Idag läste jag Hanna Graafs blogg om hennes resa till Indien… Samma sak då, vill bara gråta. En sån massa elände det finns, vilken tur att det finns människor som faktiskt försöker göra något åt det. Jag har odlat något slags samvete på äldre dagar, måste försöka bidra med något…. Kanske skaffa ett fadderbarn? Har ni några tips?
Jag har inte alltid varit så larvigt soft, när jag var yngre brukade jag sucka åt min lilla mormor som alltid, när hon läste tidningen, startade med annonserna för födda och döda. Nu gör jag likadant. Scrollar dödsannonserna, kollar årtal och räknar snabbt i huvudet… Lika gammal som mormor, lika gammal som mamma/pappa, lika gammal som MIG och värst av allt…lika unga som barnen…
Just nu tror jag det är amningshormoner som gör mig lite extra gråtmild! Jag ska nog gå och lägga mig, lyssna lite på minsta älsklingens snusanden och SOVA!
