Idag när jag åkte hem från jobbet kände jag mig ungefär som Michael Douglas i ”Falling Down” – den där känslan av att nu slår det snart slint på riktigt. När ljuden runt om en bara blir högre och högre, Elliot spelade musik på sin telefon. Hög hemsk musik där ljudet borrar sig in i skallen likt hundra blodtörstiga myggor. Ja, ni fattar. Slår slint på riktigt. Jag fick behärska mig för att inte kasta ut telefonen genom fönstret. Trött och med hundra tusen intryck att sortera i huvudet. Helst vill man bara åka hem och lägga sig och dra täcket över huvudet tills pulsen gått ner. En helt vanlig dag på jobbet helt enkelt.
Nu har jag i alla fall ätit, hängt lite med familjen och tankat lite energi från Milo. Storbarnen är inte riktigt lika förtjusta i att sitta i mammas knä och låta mig, snudd på, krama sönder dem. Den lilla godtar fortfarande den behandlingen och det är i särklass det bästa som finns för en stressad själ.
Jag längtar till semester samtidigt som jag redan nu känner mig stressad över att försöka lämna över de projekt jag har rullande. Att inte missa något, att göra det enkelt, begripligt och smidigt. Det är inget direkt komplicerat men känns ändå ack så jobbigt. Man kan inte leva med semester och man kan inte leva utan den. Moment 22,
Ännu ett fantastiskt positivt inlägg! Gud, jag vinner inga priser som Årets Optimist i alla fall…..
