Milo ligger på golvet nedanför soffan och tittar Diego. Diego är Doras superkusin som ägnar alla sina dagar åt att rädda djur. (alla med barn vet vad jag pratar om). Milo är helt absorberad av Diegos hjältedåd vilket är ett stort plus för då kan jag smygäta min frukost framför TV:n utan att den där lilla smurfen stirrar på mig och kräver ”ja åsså äta fjukost vid tvn”… Nog för att jag smular lite men att låta en tvåochetthalftåring käka yoghurt och flingor soffan är ett big nono!
Så snart alla är utfordrade och vi har samlat ihop oss lite så bär det av mot Eskilstuna. Vi ska handla lite i stan och sen ska vi lämna Milo hos mormor där han ska sova i natt. Han är just nu superpepp på detta och började tjata redan igår om att åka dit på en gång. Jag har sällan lämnat bort mina barn när de var små (annat än med deras pappa) och att se Milos entusiasm och längtan efter att sova borta är härlig tycker jag. Min äldsta son grät floder och varje gång jag lämnade honom någonstans så försökte han komma ifatt mig och inte sällan var det sista man såg hans förtvivlade lilla ansikte med snor och tårar överallt. Att nu ha en liten pojke som tar sig an sånt här på ett helt annat sätt är befriande! Ingen vill lämna sitt barn i tårar men ibland måste man ju. Vi får väl se hur det går när det väl gäller 😀
Nu påklädning och sen mot Eskilstuna!
