Jakten på det försvunna kortet!

Igår upptäckte jag att mitt VISA-kort var borta, jag oroade mig inte nämnvärt för det eftersom jag var helt säker på att det låg i en annan jacka hemma. I morse skulle jag plocka fram kortet men då visade det sig att det minsann inte fanns i jackfickan som jag trodde. Jag vände upp och ner på hallen och sovrummet, tömde väska och plånbok och gick igenom allt (fick lite kvitton sorterade i alla fall) men inget VISA-kort. Gick ut i bilen, iklädd morgonrock och tofflor, och vände upp och ner på typ hela bilen. Hittade 5 påsar tuggummi, minst 4 petflaskor med colaslattar, godispapper, en boll, ett par solglasögon och lite leksaker men inget VISA-kort. Var ut och vände två gånger vid bilen men utan framgång.

Går in, ringer Andy för att höra om han vet var mitt kort är men nej. Han har ingen aning. Ger upp och tänker att jag får väl spärra eländet idag och beställa nytt. Kan ändå inte riktigt släppa det, tycker mig ha en bild i huvudet av mitt kort liggandes i fönstret i hallen. Ni vet, ibland ser man det framför sig. Plötsligt kommer jag på en sak. Vi har en tre äpplen hög liten terrorist i huset. Vänder mig till Milo och frågar med min vänaste stämma:

”Milo, har du sett mammas kort som låg i fönstret?”

”Jaaaaaa” skriker Milo och skiner som en sol.

”Vet du var det har tagit vägen”?

”Jaaaa, tjoar Milo igen. ”Ja haj gömt dä”.

AHA – jag är tjyven på spåren.

Tyvärr har han helt glömt bort var han lagt det, ”ja vät äntä” säger han och rycker på axlarna. Vi, läs jag, letar igenom hela hans rum. Tusen legobitar och småbilar överallt, men inget kort. Jag fortsätter leta i vardagsrummet, bakom TV-n, i hörnet under trappen, under ljusstakarna, under dynan i fåtöljen. Taaaa-Daaaa. Där ligger det. Mitt VISA-kort. Intryckt nere i stolen. Jag fiskar upp det och ropar på Milo. ”Kom Milo, jag hittade kortet”. Milo kommer ut i vardagsrummet, tittar på stolen, skiner upp och säger ”jaaa, däär la ja dä”! Så dags att komma på det då!

Så roar vi oss en tisdagsmorgon i Gåsby!