Sen vi kom hem från Mallorca och problemen med Milos förkylningsastma startade så har han i princip sovit i vår säng varje kväll…. Jag har inte kunnat slappna av utan legat och lyssnat på hans andning. Senaste trippen in till akuten förra veckan gjorde inte saken bättre direkt…. Han är ju pigg och mår mycket bättre nu. Lite hostig men andningen är okej. Ikväll somnade han i egen säng. Han älskar sin säng och sover gärna där. Det är värre med den här mamman. Hönsmamman. Nu ligger jag nerbäddad och kan inte tänka på något annat än att jag vill hämta in honom hit. Lägga honom bredvid så jag kan lyssna på hans små lätta andetag och buffa lite på honom om jag tycker han är för tyst.
Han är min drog. Mitt bebisknark – även om han inte längre per definition kan räknas som bebis. För mig är han alltid mammas bebis. Stackars unge 🙂
Ska jag hämta in honom hit? Ohhh, jag vill det….
