Idag är jag så hes att mina arbetskamrater glor argsint på mig och muttrar något missnöjt om att jag låter hemskt och att jag kan skrämma små (och stora) barn med den här rösten. Jag hävdar att min skrovliga stämma är min tribute till Internationella mansdagen. Hurra för alla bra män. Buhuuu för alla värdelösa jävlar.
Hes alltså. Hes och med ögonlocken på svaj, jag känner mig skapligt sänkt faktiskt och skulle må bra av en tyst och stillsam kväll i soffan men det kan jag FETGLÖMMA. Först ska hela familjen Taikon äta på stan, Andy kände sig frikostig, och sen har E1 innebandyträning. Hej och Hå, fram och tillbaka till stan ikväll alltså. Om jag har tur så förbarmar sig Andy över en körning…. Roligare än så här blir det inte en mörk och dyster onsdag i november!
I november 2011 hade jag det betydligt roligare – en favorit i repris! 🙂
