På fem år har jag aldrig varit borta så länge från bloggen som nu. Inte ett enda inlägg sen förra söndagen. Jag har egentligen inte ens en förklaring. Det blev bara så liksom.Det är ju inte så att jag lever ett särskilt spännande liv och det som kommit i vägen är helt enkelt….livet? Vardagen? Jag vet inte men det rullar snabbt nu. Allt. Det gäller väl alla med familj. Det kör ihop sig liksom. Just nu handlar det om att ta sig upp och iväg till tåget och jobbet. Jobba, jobba, jobba. Sen hem och pyssla med sånt som handlar om tvätt, städ, mat, disk och barn. När det är klart så ska jag ju försöka hinna med träning fyra dagar i veckan också. Kan meddela att FY FAAAN så tungt det känns att byta om till träningskläder och köra ett pass när man vid nattning råkar somna en timme bredvid fyraåringen…. Vaknar till helt snurrig, fryser så man skallrar tänder och linserna har klibbat fast i ögonen. Typ. Då är man inte så jäkla pepp på att byta om och köra ett inspirerande styrkepass direkt. Åtminstone inte jag. Så nu skiter jag i inspirationen och bara gör det. Jäkligt motvilligt, gäspande och räknar ner övning efter övning tills det äntligen är över. Ungefär så. Inte så kul kanske. Andys hockey tar ju mycket tid och det gnäller jag också över. Jag är en gnällig fru just nu kan jag meddela. Kanske går över till våren. Jag behöver verkligen tid för mig själv att ladda om batterierna och när allt går i ett hela tiden så blir jag trött helt enkelt. Vill gärna gå och lägga mig vid åtta varje kväll.
Vi har röjt klart runt huset i alla fall, vi har fått huset städat och vi satsar på att få huset sålt så snart som möjligt. Jag har ingen direkt stress över det men det är en hel del praktiska saker som ska klaffa. Vi åker ju dessutom till Kanarieöarna om knappt två veckor. Tretton dagar. Det har jag inte ens börjat se fram emot. Känner mest att det är tusen saker som ska ordnas både på jobbet och hemma innan vi kommer iväg.
Jaja, sånt är livet. Nästa söndag fyller min älskade lillunge fem år. FEM år. Det känns lite jobbigt. Fem är stort. Fyra är litet och gulligt. Fem år. Nästa höst börjar han skolan. STOPPA TIDEN säger jag bara. Jag vill ha min fantastiska lilla omtänksamma, genomsnälla, gulliga och energispridande pojke kvar länge till. Orkar inte med mer drama. Har nog av detta när det gäller de stora två. Ett kapitel i sig.
Om vi nu ska fokusera på det positiva så är det naturligtvis oerhört spännande att sälja Gåsby och på riktigt kunna börja fokusera på nästa hus – även om det är oceaner av tid innan vi får flytta in (sjätte mars nästa år). Det är också fantastiskt vackert ute just nu, jag älskar ju hösten och det är så fint här ute i skogen med alla fina höstfärger bland träd och löv. Så snart man släppt allt kring jobb så ska det också bli helt galet skönt att komma bort i TVÅ hela veckor från vardagen. Inga jäkla träningar, svintidiga mornar eller tåg att passa. Bara vara och ta varje dag som den kommer. Magiskt! Att liten fyller fem år är ju också roligt. För honom i alla fall, hahaha. Han är ju väldigt pepp på att bli större och längtar efter sin födelsedag. Även Andy fyller ju år här runt hörnet – anledningen till att vi åker bort egentligen – och det får vi fira på plats på Kanarieöarna. En annan positiv sak är ju att jag faktiskt tappat fem kilo sen jag startade med Mammafitness/PT-online så någon nytta gör väl de där supertrötta träningspassen i alla fall. Det går inte snabbt men det går sakta nedåt i alla fall. Fem kilo och desto fler centimeter runt om kroppen på två månader.
Nu ska jag i alla fall strax köra E2 till hennes ridning och sen hem igen. Mille har hade feber igår men är bra idag. Satsar dock på en lugn hemmadag så han inte kroknar igen. Andy är på…tadaaa…träning. Han får straffhandla på Willys på vägen hem istället. Resten av dagen ska ägnas åt att göra så litet som möjligt. Imorgon drar vardagskarusellen igång igen med full kraft. Fullsmetad vecka och ev en weekendtripp till Övik nästa helg. Vad gör man inte för att få fira sin minsting?
Nu logistiksamordnare på hemmaplan.
