Någon har knyckt min ganska lugna och snälla bebis och ersatt honom med en duracellkanin på Speed. Han rullar, ålar, snurrar, sprattlar. Han sparkas och skriker och lever allmän rövare. Måste sätta stödbrädor runt hela dubbelsängen alt aldrig plocka upp honom ur spjälsängen (som vi förövrigt sänkte så lågt det gick igår) för det är en tidsfråga innan han trillar ur sängen.
Jo tack, man vet att man lever.
De stora barnen, E:na, vaknade imorse och efter ungefär 7 minuters vakentid började frågorna… ”Vad ska vi göra idag? Ska vi åka till någon? Kan vi fika? Kan vi bada?” En annan hade inte ens gnuggat sömnen ur ögonen innan det var dags för stora beslut.
Idag blev det ett säkert kort, en dagstripp till Trollebo med obligatorisk fika och korv-med-bröd-lunch. Vi drar så snart jag svept mitt kaffe och fått på mig lite kläder…
