Puts väck är min lilla mysbebis som kravlar runt här i godan ro, leker med sina saker och är allmänt nöjd. Istället har någon knyckt honom och lämnat en liten pipgroda här. En liten ynklig historia som ligger parkerad vid mina fötter, gnager och dreglar på mina tår mellan gråtattackerna. Det måste vara den mest eländiga lilla bebis i hela världen, man riktigt ser på honom hur synd han tycker om sig själv. Sitter han upp så piper han, ligger han ner så piper han, kravlar han så piper han. Leker han med sina prylar så piper han. Leker han inte alls så piper han. Ja, ni fattar….
Det enda som är kul är när jag bär honom men inte ens det är kul i mer än en minut åt gången. Det är ganska kul att dregla och äta på de fjärrkontroller och telefoner han INTE får ha. De avpolletterade gamla fjärrisarna som han faktiskt FÅR suga, dregla, gnaga på och kasta i golvet – dem tittar han inte ens på!
Nu har jag sneglat på klockan i en timme, när kan jag kasta pipgrodan i säng? Förhoppningsvis kan jag sen kvittera ut en glad och pigg lillgroda imorgon…
Nu har han käkat skosnören en stund men nu hör jag honom… Pip, pip, dunk, dunk – nu kommer han kravlandes runt hörnet…och här har ni honom:
