Att krypa ner hos min stora son när han ska sova är bland det bästa jag vet. Då är den stöddiga, kaxiga 9-åringen med kilometerlång attityd som bortblåst. Istället hittar man den mjuka, mysiga och enormt kärleksfulla pojken som jag VET finns där men som ibland gömmer sig väl. Jag skulle kunna ligga brevid honom i timmar och bara prata, prata, prata….
Nu under sommaren är han ute och leker från morgon till kväll och ibland slår det mig att jag faktiskt inte vet ens en bråkdel av allt han gör om dagarna. Ikväll berättade han om en död katt som en äldre kompis till honom hittat. Katten låg i ett gitarrfodral (som kompisen hittat liggandes på marken). De begravde katten idag under en gran tillsammans med en filt som låg i fodralet. Några porslinskatter hade legat i fodralet också. Porslinskatterna hade de satt vid trädet som de begravt kissen vid. ”För att vakta över den lilla katten”. Många tankar som rör sig i huvudet på de stora små, döden, himlen och ”ska du dö före mig mamma? Det vill inte jag, då dör jag också” Jag vill bara krama sönder honom.
Älskade, älskade stora unge!
