Jag har inte mindre än en, två, tre friska fantastiska barn. Oftast rullar vardagen på utan att man faktiskt tänker på det. Men ibland läser man en artikel eller en kommentar någonstans. Ser en bild. Och PANG så inser jag att jag är oerhört lycklig lottad. På alla sätt. Visserligen driver ungarna mig till vansinne mellan varven, alla har de en alldeles egen förmåga att reta gallfeber på mig….
Den lille med sina ”jag vägrar sova”-vrål nattetid eller med sin fantastiska förmåga att slå dövörat till när jag försöker förklara att ”nej, kaminen är ingen bra lekplats för dig”.
Mittimellantjejen kör mer psykologisk krigsföring i form av raffinerade små lappar och supertjejiga utbrott med tårar, förebrående blickar och slående i dörrar. 7 år och redan extremt medveten om kläder, hår och utseende. En tonåring i miniformat.
Den stora. Lika taggig utåt som mjuk inåt. 9 år och ”mamma, du är piiiinsam”. Men mamma är också bäst. När ingen hör eller ser på. Dramatiska utspel och arga vrål som lika snabbt byts ut mot tårar och långa hårda kramar som aldrig vill ta slut.
Sen har jag ju resten av min familj. En mamma och en pappa som alltid ställer upp. Och en Andy. En alldeles fantastisk sambo som står ut med både mig och ungarna. Som alltid är glad. Nästan i alla fall. Som också ställer upp, som sitter i en svettig gympasal i 7 timmar för att min Elliot spelar match där. Som hämtar och lämnar i skolan, hos kompisar, på träningar. Som nattar, väcker, handlar och klär på. Som mer eller mindre försörjer oss nu när jag lever på minimal föräldrapeng. Som längtar efter att vara pappaledig med Milo. Som möjligtvis suckar lite extra högt när jag spenderar pengar jag inte har men som aldrig skäller eller surar. Omtänksam, snäll, givmild och med ett hjärta av guld. En sån där kille som alla borde ha. Världens bästa Andy.
Så, idag har jag en ”jag inser att jag är lyckligt lottad”-måndag! Imorgon har det säkert gått över 😉 och jag kan ägna mig åt det sedvanliga gnällandet, tjatandet och tjafsandet!
Vad roar du dig med idag?
