Jag läste nyligen en artikel om svartsjuka, något som jag lyckligtvis inte lider av. Inte mer än vad som kan klassas som normalt i alla fall. Lite sotis ska man väl vara ibland, det hör liksom till – i måttlig dos. Men man vill ju inte förvandlas till rabiat kaninkokerska bara för att de glömmer mobilen någon gång….
Det är ytterligare en sån där sak, antingen är man svartsjuk av sig eller så är man det inte. Jag borde kanske vara det med tanke på vad en del tidigare pojkvänner har ställt till med… Men orka hålla på och oroa sig? Vill man så hittar man alltid tillfällen. Då spelar det ingen roll om en svartsjuk partner försöker kontrollera, förbjuda, styra den andra. Vill man så kan man. Oavsett.
Jag är rätt naiv tror jag, godtrogen skulle nog vissa vilja säga! Jag vill alltid tro det bästa om folk även när man i princip är överbevisad. Men på något sätt så tror jag hellre gott om folk än misstror människor i onödan. Det tar mycket energi att konstant vara på sin vakt. Jag tycker själv att jag är duktig på att känna av människor, jag bildar mig relativt snabbt en bild och oftast visar den sig stämma ganska bra över tid.
Jag har haft pojkvänner tidigare (en speciellt) som varit väldigt svartsjuka. Just denna specifika killen var en ”populär” kille, alltid omgiven av tjejer, charmig, karismatisk och alltid varit otrogen mot sina flickvänner. I hans fall var det väl ”som man känner sig själv känner man andra” som gällde. Eftersom han själv visste vad han pysslade med när han var ute så tog han för givet att jag gjorde samma sak. Vilket jag inte gjorde. För jag gör inte så. Det säger jag inte för att vara präktig eller duktig. Jag är inte otrogen. Inte min grej. Antingen är man det. Eller så är man det inte. Ännu en sån sak.
Nåja, det tog slut så klart…och jag hoppas att han är glad och lycklig nu! För jag är faktiskt inte speciellt långsint heller. 🙂
Du är sååå go Åsa:-) du är inte ett dugg präktig! Du har en helt underbar syn på livet:-) kraaam