Jag är ensambarn, enda barnet, solo, syskonlös. Gudarna ska veta att jag tjatade på mina föräldrar när jag var liten att jag ville ha ett syskon. Utan framgång.
Nu när jag har egna barn har jag tvingats ta till mig det här med syskonbråk. Jag har ju aldrig haft någon att bråka med på det sättet och var liksom helt oförberedd på detta EVIGA bråkande, tjafsande och retande. Dygnet runt. Året om.
Alltså ska det vara så? Är det normalt med två ungar som bråkar all vaken tid? Hur länge ska detta pågå? Hör oroväckande historier från kompisar som berättar att de bråkade med sina syskon tills de flyttade hemifrån. Det innebär minst 10-12 år kvar med konstant tjäbbel. Det kommer driva mig till vansinne. På riktigt. Avdelning 19 – here I come.
Ett barn = inget barn
Två barn = enkelbiljett till hispan
Jag måste dessutom vara extra korkad eftersom jag skaffade en knodd till.
Lås in mig.
 |
| Mitt huvud exploderar minst 10 gånger i veckan…. |
Jag bråkade med min lillebror under hela den tid jag bodde hemma;-)
håller med. Varken jag eller N har syskon….men skaffade tre varav två tjafsar konstant och driver oss till vansinne. Den lilla har dessutom också börjat tala om vart skåpet skall stå och jag kan se att temperamentet inte är av det lilla väna slaget. Vi får nog dela doktor så småningom 🙂
Hmm, det kan alltså luta åt 10 års konstant gnabbande till? Just shoot me… Anna; kanske vi kan få mängdrabatt? Tror jag kanske kan få med mig Cissi till psykjouren också! 😉