Idag var det dags. Dagen D. Dagen då jag för första gången skulle få mina bröst tillplattade som små stackars pannkakor. Mammografi. Första gången jag blev kallad var för några år sen och då hade jag ganska nyligen slutat amma Milo och kunde inte gå. Det där har sen varit ett litet dåligt samvete som gnagt – ”jag borde boka ny tid” – och plötslig låg det en kallelse i brevlådan.
Idag var det alltså min tur. Jag hade hört flera skräckblandade stories om hur obehagligt det var, hur hårt sköterskan drar en i brösten och hur ont det gjorde. Så ja. Jag var lite nervös för just den fysiska aspekten av det. Väl på plats på sjukhuset letade jag mig upp till rätt avdelning, knappade in mitt personnummer på terminalen och satte mig ner för att vänta. Redan i väntrummet började jag prata lite med en annan tjej som satt där… ”Jaaa, det är ju INTE roligt det här alltså…” Hon hade gjort det tidigare. Hjälp tänkte jag. Sen var det plötsligt min tur.
In, av med tröja och BH. Upp med armarna. In med bröst 1 i maskinen. Litet tryck. Klart. In med bröst 2 i maskinen. Litet tryck. Klart. Ändra position. Gör om proceduren. Klart. På med BH och tröja. Hej då. Ute i korridoren igen.
Häpp. Det tog typ 2 minuter och gick hur bra som helst. Absolut ingenting alls att oroa sig för. Hehehe, kanske säger mer om konditionen på mina bröst än något annat. Det var liksom inga problem alls att klämma in dem i mackapären och få dem genomlysta.
Men nu. Nu börjar den läskiga biten. Väntan på resultaten. Betydligt otäckare än själva undersökningen. Resultatet kommer tydligen per brev om ett par veckor.
Så. Har du detta framför dig och är orolig för själva tillplattandet. Var inte det. Så farligt är det inte!
Nu kör vi sista intensiva timmarna på kontoret! Sen HELG!!!
