Vardagen kom som en stor fet smäll efter ett antal lata dagar där godisskålen aldrig varit längre bort än två snabba steg. Jag som stängde av min ”jobbtelefon” helt över hela påsken slog motvilligt igång den i morse, förväntade mig det värsta (typ 100 arga mail) men blev glatt överraskad. Ingen katastrof lurade runt hörnet, åtminstone ingen jag inte redan var medveten om, och inga sura sms eller mail hade jag fått heller. Det fungerar alltså att koppla bort sig ibland – skönt!
Efter jobbet fiskade jag upp Elliot som tillbringat hela dagen (de har ju påsklov) hos en klasskompis. Båda mina storbarn har fritids och den ena älskar det medan den andra avskyr det. För Elliots del så är det BARA kompisar som gäller, jag tror på fullaste allvar att han skulle kunna sova borta och leka med kompisar i en månad i sträck utan att ens ägna sin stackars mamma en enda tanke. Det är tjat om kompisar från det att han vaknar tills han går och lägger sig. Han fullkomligt nöter hål på både mitt huvud och mitt förstånd med allt detta tjat. Jag kan inte minnas att jag var sån? Eller är det något jag förträngt? Idag droppade jag av honom hos en kompis innan kl 08 i morse och hämtade upp honom kl 17.15. Innan han fått på sig bältet så började han tjata om att han ville tillbaka och sova hos den här kompisen. Jag har lite svårt för sånt, jag har svårt överlag att be om barnvakt och jag har extra svårt för att (som jag känner det) dumpa av mitt barn hos någon annan. Tvinga på en annan vuxen ansvar för mitt barn. Detta leder till en del konflikter för det är det ENDA som Elliot vill och han är inte direkt mottaglig för mina argument. ”Men mamma, låt mig prata till punkt. Barn måste faktiskt få ha roligt” är hans standardsvar på allt jag säger. Föreslår jag att han ska ta hit kompisar så säger han blankt nej…. Vi bor ju lite off så jag kan väl förstå att stan lockar mer men ändå. I rättvisans namn så borde de vara här och röja ibland – det skulle göra underverk för mitt eget samvete. 🙂 Nu slutade det i alla fall med att han, efter att jag pratat med den andra mamman, packade ett litet övernattningskit och sen skjutsade jag tillbaka honom till stan.
Är andra barn så här? Är kompisar det enda viktiga för 11-12-åringar? Kommer jag överhuvudtaget få se min son något mer innan han flyttar hemifrån? Nu får jag muta till mig egentid med den största. Mamma kommer långt ner på listan över önskvärt sällskap. Lite trist faktist…. Från att ha varit nummer ett till nummer….tvåhundratolv liksom. 
Det är tur att jag har Elvira, hon vill fortfarande hänga med mamsen ibland!
